Under tisdag 7 och onsdag 8 dec var Carl Qvarfordt och jag i Uppsala som representanter för Tjuvgods.se på avslutningen av EU’s temaår om fattigdom.
EU har som mål att ha minskat antalet människor som lever under fattigdomensgränsen inom Europa med 25% till 2020.
Med de siffror och diagram som redovisades ville man visa det rimliga i att minska antalet fattiga med 25%. Ingen av oss sitter ju med i EU’s kommissioner eller parlament el dyl, men med tanke på att minskningen av fattigdomen är en av EU’s 5 högst prioriterade punkter så anser i alla fall jag att minskningen med 25% på tio år är helt oacceptabel.
Visst är det bättre att sikta på en minskning med 25% än inte alls – eller är det? Om man tittar på den övriga förväntade utvecklingen inom EU så ter sig faktiskt en fattigdomsminskning med 25% som ett hån mot hela gruppen “fattiga” i Europa, och så även i Sverige. Det kan aldrig försvaras att den förväntade ekonomiska utvecklingen i Europa, och i Sverige inte står i proportion till satsningen på att minska fattigdom och utanförskap av olika skäl.
Det kan evt låta som ganska rimliga siffror när man lägger fram dem som procent, men sanningen är ju den att i absoluta tal kommer ett fåtal hundralappar mer till personer som lever under fatigdomsgränsen att innebära en sammantaget väldigt hög procentuell förändring, såväl på kontinental som nationell och regional nivå, samtidigt som miljarder till byråkrati, industri och jordbruk blir extremt låga procent- och promilletal trots att de verkliga siffrorna är skyhöga. Då inser ju också varje sund människa att EU’s mål för minskningen av fattigdom och utanförskap som ska vara 25% på tio år är en ren skenreform. Kanske för att med gott samvete kunna fortsätta att lyfta sina egna omotiverat skyhöga löner – man har ju trots allt kastat åt de fattiga ett par gamla brödskivor… Tyvärr räckte det inte till alla, men man har gjort något i alla fall.
Eller har man det? Leder detta kanske bara till ytterligare och mycket större segregation? De många fattiga i utanförskap kommer kanske att kunna överleva i lite större omfattning, men leva…NEJ! De redan besuttna kommer däremot att få betydligt bättre levnadsstandard, då man tydligen anser att det är viktigt och behövs?! Men som vi alla vet, så hittar vi inte fattiga i utanförskap i EU-parlamentet…
Min högst personliga åsikt är att man under en period av tex två år borde göra en drastisk omfördelning av de resurser som EU har att bolla med. En stor satsning mot fattigdom, utslagenhet och utanförskap – gärna en s.k. nollvision vad gäller dessa fenomen – innan tillstånden och levnadssätten permanentas och därmed riskerar att bli bestående, eller mycket svåra att bryta igenom och förändra.
Detta skulle naturligtvis kunna orsaka ett evt mindre snabbt uppsving för industrin under något år, men i förlängningen skulle det bli en stor vinst för samhället – och alla länder inom EU – att ha så gott som alla arbetsföra individer ute i arbetslivet. Man behöver inte oroa sig för arbetslöshet heller, då kreativiteten ökar markant i ett välmående samhälle.
Men tillbaka till gamla Uppsala. Vi representerade Tjuvgods.se en rejält växande, men ännu förhållandevis nystartad förening med ambition att hjälpa människor som hamnat i utanförskap på olika sätt till en ny chans att skapa sig en tillvaro inom samhällets ramar och med livskvalité.
Vi var inte den enda föreningen där med liknande ambitioner, men med åtminstone delvis olika visioner om hur man når dit.
Det bästa med hela seminariet var den oerhörda samlade kraft och den enorma mängden positiva tankar som var samlad på en förhållandevis liten yta. Så många människor som vet hur mycket elände det finns, men som väljer att hellre se hur man löser problem och svårigheter än att gräva ner sig i negativa “det är omöjligt”-tankar. Denna samlade kraft gav en härlig känsla av att tillsammans kommer vi att fixa det här!
Seminariet inleddes med ett inledningsanförande samt ett inspelat anförande av EU-kommissionär László Andor. Tyvärr fel anförande, men tanken var god! Rätt inspelning spelades upp dagen efter.
Därefter kom “reflektioner” över året hållna av temaårets ambassadörer: Helene Sigfridsson, Rosario Ali Taikon, Carl Tham, Namu Nambiar, Dilsa Demirbag Sten, Lena Holm och Sonja Wallbom.
Bland dessa var det väl huvudsakligen Carl Tham och Sonja Wallbom som inte helt oväntat stack ut en del mer än de andra. De var båda kortfattade men tydliga i sin inställning till fördelningspolitik som kommer att kräva en ny inställning om målen ska kunna nås.
På eftermiddagen fortsatte vi med workshops där vi fördjupade oss i ämnen och berättade om våra respektive föreningar och organisationer.
Carl höll anförande om föreningen Tjuvgods.se både tisdag och onsdag, och det kändes som om föreningens verksamhet väckte intresse i flera vitt skilda grupper. Det ställdes en hel del frågor och det kändes som sagt som om vi fick bra respons över lag.
Flera andra representanter hade intressanta berättelser, men jag väljer att inte gå in på deras redogörelser mer i detalj.
På onsdagen fortsatte vi med workshops på förmiddagen och avslutade på eftermiddagen med plenum och ytterligare talare.
Det var på det hela taget ett bra och givande seminarium MEN låt mig avsluta med ännu några kritiska ord: Om vi på allvar vill att vårt arbete ska leda till minimerad fattigdom tillsammans med en vision om i förlängningen eliminerat utanförskap då kan vi inte fortsätta att kasta ut enorma summor pengar på dyra hotell för deltagarna eller lyxmat serverad vid varje måltid, FÖR DÅ KOMMER DET INTE ATT FINNAS PENGAR KVAR TILL ALLA VI VILL HJÄLPA.
Med dessa ord tackar jag för ordet och för förmånen att få arbeta med och vara del i ett projekt som kommer att göra skillnad oavsett hur EU’s eller hur regeringens fördelningspolitik kan komma att se ut.
